onsdag 28 oktober 2015

Se, nu stiger solen ur havets famn





1. Se, nu stiger solen ur havets famn,
luft och böljor blossar i glöd och brand.
Vilket saligt jubel där allt var tyst,
sedan ljuset landat och världen kysst!

2. Jag vill andas luften i fulla drag,
sjunga Gud en sång för den ljusa dag, 
tacka för en morgon med liv och glöd,
att mej dagen gläder, trots synd och död,

3. tacka Gud som just när hans sol gick opp,
lät mej känna morgon i själ och kropp,
så att mörkret rymde med hjärtats ve
och jag kunde be: låt din vilja ske!

4. Ja, jag vill få omfamna dej, min dag,
värma mej vid dej, vid Guds välbehag,
kalla dej vid namn, vid allt gott jag vet,
mor och syster, älskade, hör du det?

5. Ljusets vågor visar i himlen in,
varifrån jag nås av en morgonvind,
just som om av ljuset den andats ut,
o du milde Skapare, Far och Gud!

6. En gång ska jag segla på nattmörkt hav,
sakta stäva fram mot min svarta grav.
Livets Gud mej skyddar, jag är hans barn,
milt hans hand mej löser från dödens garn.

7. Se, då stiger sol upp ur hav på nytt,
alla dödens skuggor för evigt flytt!
Vilket segerjubel med liv och lust:
ljuset lyser evigt på himlens kust! 

Text: Jakob Knudsen 1891 (33 år), sv. övers. A.H.
Musik: Oluf Ring 1915 (31 år)

O Ring:


fredag 16 oktober 2015

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas





1. Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går!

2. Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.

3. Ser jag på mej, jag måste frukta döden,
för dödens udd jag i mitt hjärta bär.
Ser jag på dej befrias jag ur nöden,
för i din död mej segern given är.


4. O Jesus, öppna du mitt inre öga
att jag på dej i liv och död kan se,
att jag en gång i himlars himmel höga
får evigt se ditt klara ansikte!

Text och musik sign. E.G.O. 1876, bearb. A.H. 2014

måndag 5 oktober 2015

Minns du, min själ, den dyrbara stunden



1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden
när Gud på Sonen synderna lagt?
Medlaren Gud då kände i grunden
Guds vredes makt,
tills han för oss de tusentals punden
hade erlagt.

2. Alla i en och en för alla

dog där till livs på sonandets dag,
smakade äpplets bittraste galla
enligt Guds lag.
Himmel och jord må stå eller falla:
salig är jag.

3. Kristus är min och min är hans smärta,

därför jag synden och döden är kvitt.
Kristus är min och mitt är hans hjärta,
lagen må fritt
dundra, förbanna, sveda och snärta:
Guds blod är mitt.

4. Allt vad man liv och salighet kallar,

det finns att få i Medlarens blod.
Frälsningens källa här översvallar
liksom en flod.
Andens och brudens rop ännu skallar:
var vid gott mod!

5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan,

drick både liv och svalka i dej!
Ej något avstånd vare emellan
Jesus och mej!
Vem är väl den som önskade sällan
himmel i sej?

6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat,

tänk på hans outgrundliga råd!
Bakom den tempelförlåt som rämnat
finner du båd´
vägen till liv och helgelse lämnad:
eviga nåd!

7. Frälsarens blod ska vara vår lära,

Långfredag lindring vår levnads tid,
korset ett segertecken att bära,
våndan vår frid,
döden vårt liv och eviga ära,
håll dej därvid!

8. Jesus, vi lär oss orden dina,

sjunger om din prisvärda person,
hur du bar synderna våra och mina,
ser det i tron,
nu består främst i ditt kors och din pina
vår religion.

9. Amen! så säger bruden och Anden,

som oss har målat din smärtas gestalt.
Hjälp oss av nåd att älska varandra
som du befallt.
Bli för oss, var vi än hamnar och landar,
allt uti allt!

Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H. juli 2015

fredag 2 oktober 2015

Varför bygger du, Noa, en båt





1. Varför bygger du, Noa, en båt?
Som en galning du bär dej ju åt.
Bygga båt uppå land,
långt från närmaste strand,
ingen enda av oss det förstår.

2. Jo, se Herren har talat och sagt
att han snart ämnar visa sin makt.
Ingen bättra sej vill
eller ens lyssna till
och nu måste ni alla förgås.

3. Sinsemellan de rådslår så smått:
har därhän det då verkligen gått?
Nej, det är nog ej så,
ingen det kan förstå,
därför fortsätter vi såsom förr.

4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler
och på byggnaden ser.
Stackars Noa har mist sitt förstånd!

5. Han har sagt att en dom förestår
nu i över etthundrade år.
Allting är sej ju likt,
landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår vi bra.

6. Men en dag börjar stormvindar gny
uti väster vid mörknande sky.
Nu ses Noa gå in
uti byggnaden sin.
Herren Gud stänger dörren själv till.

7. Än man skämtar och ler liksom förr
och man rycker i gudsmannens dörr:
Noa, kom till oss ut,
detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu!

8. Himlens fönster dock öppnas alltmer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Tänk om Noa haft rätt!
Är väl detta det sätt
varpå alla vi måste förgås?

9. Svaret kommer från allmaktens Gud:
jag har sänt till er Noa med bud,
men ni ville ej då
gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.

10. Arken seglar så mäktig och trygg
på de väldiga vågornas rygg.
Den som bor däruti
trygg och säker kan bli
tills den stannar på Ararats berg.

11. Men en ark av ett helt annat slag
Herren Jesus ses bygga idag.
Tvivlar du eller tror?
På dej själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.

12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir försent,
fast du aldrig det ment:
dörren stängs då för evigt av Gud.

Text och musik: Anders Georg Flodén 1918 (25 år)