Sol går upp i vårens tid (In vernali tempore)

1. Sol går upp i vårens tid,
slut är vintern tunga.
Våren nalkas ljuv och blid,
svalan börjar sjunga.
Tegen fåras, böljan slår,
dungen luftigt lövad står.
Varje liv får tunga,
vaknar upp i morgonstund,
vinden smeker vinterns blund
bort från pannan unga.

2. Ängen sej i blommor klär,
slöjlik skrud bär lunden.
Fågelns drill så smeksam är,
säker, men ej bunden.
Bäckar spelar från vart berg,
daggstänkt sky med silverfärg
målar himlarunden.
Sol går upp i dyster natt,
hennes strålar leker glatt
hela morgonstunden.

3. O hur skön Guds ärekrans
i den värld han danat!
Vilken vishets återglans,
mera än vi spanat!
Ja, från honom allting får 
kraft att sträva år från år;
uppåt har han manat.
Alla avstånd plånas ut,
Gud är upphov, Gud är slut,
närmre än vi anat.

Text och musik: Ur Piae Cantiones 1582, övers. Jenny Petersson, tr. i Dala-Harpan 1914, ngt bearb. 2012