Lovsjung vår Herres nåd och makt

1. Lovsjung vår Herres nåd och makt!
Nu spiran, som profeten sagt,
har kommit ifrån Juda.
Nu erbjuds världen Herrens fred,
ty fridens Furste stiger ned
att frid på jorden bjuda.
I Betlehem, i Davids hus,
går upp ett stort, ett härligt ljus
för alla folk och tider,
och sanning, nåd och salighet
det över tid och evighet
på milda strålar sprider.

2. Den växer, dold för världens larm,
den starke segerhjältens arm,
som Israel förlossar.
Den nalkas, trygg för våldets hot,
den ljuvlige budbärarns fot,
som ormens huvud krossar.
Och i den låga krubban gömt,
så gudarent, så mänskoömt,
det hjärta börjat klappa,
som vittna skall att Gud är god,
och offra vill sitt eget blod
att ingen själ borttappa.

3. Dej kläd i helighetens skrud,
o Sion, låt din harpas ljud
nu klinga när och fjärran!
Brist ut och sjung, du Kristi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud,
mitt hjärta prisar Herran!
Han kungjort har för oss sitt råd,
hans sanning, evig som hans nåd,
han hit med Sonen sände.
Han öppnat har för oss sin famn,
hans lov skall vara som hans namn
allt intill världens ände.

Text: Johan Olof Wallin 1819 (40 år), bearb. A.H. 2013
Musik. Strassburg 1525, ngt bearb. 2013

En syndig man

1. En syndig man

låg sänkt i dödens dvala,
då hörde han

Guds röst i själen tala,
ja, Guds ord kom:

"Nu är det tid att vakna"...

Text: Olov Hartman 1978 (72 år) efter Laurentius Petri Gothus (?) 1572 (42 år)
Musik: Strassburg 1525 / Kangasala 1624

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Det går ett tyst och tåligt lamm

Preludium:

Koral:



1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar.
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mig och världen rinner.
Vad skall min själ väl giva dig,
o helga Lamm, för vad du mig
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, där vill ock jag
i trogen kärlek bida.
Mitt hjärtas ljus du vara skall,
och när min levnadstid är all,
mitt liv du evigt bliver.
Min själ är din, o Jesu from,
jag dig till arv och egendom
nu henne evigt giver.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dig prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dig jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dig
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och kostelig
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt
är skatten, som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesu god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet städse vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskärm skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. Vad skadar mig den bittra död?
Den blott min vinning bliver.
Försmäktar jag i solens glöd,
ditt kors mig skugga giver.
När oro i min ande bor,
när tron bli svag och bävan stor,
du skingrar tvivlets tankar,
och när på världens vreda hav
min farkost hotar gå i kvav,
är du mitt fasta ankar.

9. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
då skall ditt blod den purpur bli,
vari min själ sig kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när Lammet viges vid sin brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.

Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år), Carl David af Wirsén 1889 (49 år), Johan Alfred Eklund 1910 (46 år)
Musik: Strassburg 1525

O Jesus Krist, som mänska blev

Förspel (preludium):




1. O Jesus Krist, som mänska blev
att liv åt världen giva.
Det var din kärlek som dig drev,
vårt hopp du ville bliva...

Text: Olavus Petri 1526 (33 år), Anders Frostenson 1986 (80 år), Ragnar Holte 1986 (59 år)

Musik: Wolfgang Dachstein, Strassburg 1525 (38 år), förspel Johann Pachelbel

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]