O Gud, ditt rike ingen ser (alternativ koral)

1. O Gud, ditt rike ingen ser
och ingen blir där inne,
åt vilken ej din Ande ger
ett öppet barnasinne.
Vad köttsligt vett ej hört och sett
du har åt den förvarat
som, from och ren, i nådens sken
ser himlens råd förklarat.

2. Ett jordiskt sinne tryckes ner
av egen tyngd till jorden,
och den i Gud ej lever mer
är död i synden vorden.
Begärens brand tar överhand,
där Andens liv ej väckes.
Den bryter ut och blir till slut
en eld, som aldrig släckes.

3. Jag vill, men Gud, vad mäktar jag,
så oren och så bräcklig?
Ack, utan dig är kraften svag
och viljan otillräcklig.
Det som är fött av kött är kött,
men det, så själv du säger,
är ande, som av Andanom
sitt liv allena äger.

4. Mig då, o Gud, din Ande giv,
som syndens lust kan döda
och av sin kraft till evigt liv
på nytt min ande föda.
För tro och hopp han låter opp
de himlaportar klara,
för övermod, för kött och blod
de skola slutna vara.

5. Men alla äro barn av dig,
som av din Ande drivas,
och är jag barn, så skall ock mig
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro uti den tro
som världen övervinner.


Text: Johan Olof Wallin 1816
Musik: Theodor Söderberg (1845-1922)


T Söderberg:

O giv oss, Herre, av den tro

1. O giv oss, Herre, av den tro

som sorgerna betvingar,
som lyfter oss till ljus och ro
på starka örnevingar,
som talar mäktigt till envar
och bär oss under färden,
som härlig tröst i tvivlen har
och övervinner världen.

2. O giv oss, Herre, av det hopp
som missmod icke hinner,
som skådar utur tårar opp
och därför styrka vinner,
som ej, hur stjärnlös natten står,
till ängslig bävan bliver,
men drömmer om det jubelår
som evig sällhet giver.

3. O giv oss, Herre, kärlek ock,
som aldrig vänder åter,
som, fastän ständigt gäckad, dock
sig ej förtröttas låter,
den glöd som icke släckes ut
av stora vattuflöden,
den makt som ej vet gräns och slut,
men segrar över döden.

Text: Ida Granquist 1902 (3o år)

Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

O Gud, vår broder Abels blod

1. O Gud, vår broder Abels blod
till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.

2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sig väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.

3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.

4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sig döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Och han som kom i Herrens namn
och utstod korsets pina
skall samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.

Text: Frans Michael Franzén 1813, 1814 (42 år)

Musik: Wittenberg 1533

En dyr klenod

Alt.:


1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

den pärlor, guld och ädelsten

på långt när ej uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

få vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

som hörer till oss alla.

2. När annat, som vi akta värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om den ock evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

som mänskor dock förgäta,

var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var giver världen oss en grund

så fast att därpå bygga

som ordet av Guds egen mun,

det eviga och trygga.

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag kan fasthet finna,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinna.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att hans hem det är,

där han i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas.

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år)

Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)