1. Långt bortom rymder vida,
längre än solar går,
högre än tjärnor tindrar,
den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.
2. Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.
3. Ringaste barn som beder
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten
som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar når.
Text: Augusta Lönborg 1895 (33 år)
Musik: Julius Dahlöf 1906 (35 år)
