På bröllop jag bjudits av urtidens Gud

1. På bröllop jag bjudits av urtidens Gud
i himmelens sköna palats.
I dräkt, o så vit,
med blodtvagen svit
jag skyndar att inta min plats.
Håll gyllene porten på glänt,
att den som dej älskat och känt
må lyckligt nå fram,
o Jesus, Guds Lamm,
håll gyllene porten på glänt!

2. Min synd, den var mycken, men allt han förlät
i blodet, vars kraft jag nu känt.
Han viskade ömt:
jag aldrig dej glömt,
se gyllene porten på glänt.
Håll gyllene porten på glänt...

3. Det kommer från jorden en skara så stor,
en skara, som solen har bränt.
Snart helas vart sår,
snart torkas var tår.
Håll gyllene porten på glänt.
Håll gyllene porten på glänt...

4. O tänk vilket jubel, o tänk vilken sång,
den brusar likt svallande flod.
Ty slut är all nöd,
ej mer någon död
för dem som han löst med sitt blod.
Håll gyllene porten på glänt...

5. Ur stora bedrövelsen kommer de då,
en skara som världen ej känt.
O tanke så skön! 
Till dess blir min bön:
Håll gyllene porten på glänt.
Håll gyllene porten på glänt...

Text: Fredrik Arvid Bloom
Musik: Johannes Alfred Hultman 1919 (58 år)

J A Hultman:

Dig, ljusens Fader, vare pris (alt. koral)

1. Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord som gör den fromme vis
och gör den vise from.

2. Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

3. Väl har naturens rike prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

4. Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

5. Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

6. Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

7. Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

8. Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

9. O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

10. I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

11. Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

12. Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

13. Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesus, giv.
Då vet jag vad jag göra skall
att få ett evigt liv.

14. I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesus Krist, i går, i dag
och i all evighet.

Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)

Musik: Carl Nielsen 1919 (54 år) "Min Jesus, lad mit hjerte få"

C Nielsen: 

Vid Jesu hjärta är min vilostad (alt. koral)

1. Vid Jesu hjärta är min vilostad,
min trygga hamn där jag kan vara glad.
Hur häftigt livets stormar rasa må,
den hamnen är beständigt lugn ändå.

2. Han är den säkra grund som Fadern lagt,
på honom har jag byggt, som ordet sagt.
Från skulden fri, jag ej fördömas kan,
ty ende Sonen är min löftesman.

3. Väl växlar det för mej på livets stråt:
än blir det sång, än idel klagolåt.
Men under allt, i klar och mulen tid,
han är dock själv min salighet och frid.

4. Hans lov jag sjunga vill i fröjd och kval,
som led för mej i Kidrons mörka dal,
tills jag får somna ifrån sången här
och vakna säll vid harpoklangen där.

Text: Carl Boberg 1884 (25 år)
Musik ("Woodlands"): Walter Greatorix 1919 (42 år)

Hur mäktig är den sabbat

1. Hur mäktig är den sabbat,
hur härlig, djup och klar,
som himlens makter anförtrott
i evighets förvar!
Den starke däri segern såg,
den trötte vilan fann,
då Gud, i vilken allting är,
blir allt för människan.

2. Jerusalem är staden...

Text: O questa qualia, Pierre Abélard (1079-1142), Staffan Larsson 1963 (36 år)
Musik: William Harold Ferguson 1919 (45 år) "Ladywell"

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än]

Därför att Ordet bland oss bor

1. Därför att Ordet bland oss bor
blir världen aldrig stum.
En lovsång lyfts. Vi väcks till tro
i vår förtvivlans stund.

2. I stoft, i gräsens bräcklighet...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år)
Musik: Carl Nielsen 1919 (54 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

C Nielsen: