1. Den skönaste ros har jag funnit,
som än ibland törnen upprunnit:
vår Jesus, den störste av alla
som fötts sedan Adam sågs falla.
2. Alltsedan vi miste vår ära
att frukt som Guds avbild få bära,
sågs ondskan förvilda, föröda,
och vi blev i synderna döda.
3. Och uppfylld av törne blev jorden
och glömda av folken de orden
som mänskan av Herren sej lärde
att finna den fröjd hon begärde.
4. Då framsköt en ros ibland törne,
som Herren oss lovat tillförne.
En doftande, hälsosam ånga
den spred över länderna många.
5. Och där denna ros utan like
förvandlar oss, där är Guds rike,
där blomstrar Guds kyrka med ära
och himmelska frukter kan bära.
6. Nu världen av fröjd borde sjunga
sin lovsång med jublande tunga,
men många har ännu ej funnit
att rosen i världen upprunnit.
7. Du tistelomgärdade sinne
som inte kan se den därinne,
kom ut och var med, så du känner
hur ljuvlig den är för Guds vänner.
8. Ja, böj i Getsemane ner dej,
se, han som dej frälsade ber dej!
Där han för din räddning fick blöda,
där finner du rosen den röda.
9. Min ros ska mej pryda och smycka,
min ros är min glädje och lycka,
ger motgift mot onda begären,
ger sötma som inget i världen.
10. Må världen mej bort från sej driva,
må törnena slita och riva,
må hjärtat förtvina och brista,
men aldrig min ros vill jag mista.
Text: Hans Adolf Brorson, övers. Johan Michael Lindblad, bearb. A.H. 2012
Musik: Oscar Ahnfelt
O Ahnfelt:
