1. O du som skapat jord och himmel,
med vishet alla världar styr,
du tronar bortom stjärnors vimmel,
där för ditt ljus allt mörker flyr.
Vart skapat grand, tillbedjansvärde,
dig hyllning ger av lov och pris.
Men människan din kärlek lärde
att lova dig på barnavis.
2. Dig lovar fågelns glada kvitter
från luftens rymd, från skog och lund.
Dig lovar morgondaggens glitter
på blommans kalk, på markens grund.
I solens glans din ära glimmar
i skrift av eld från himmelen,
och stilla mitt i nattens timmar
i stjärneljus den tindrar än.
3. Dig lovar åskan och orkanen
och västanvindens milda smek.
Dig med sin skönhet prisar svanen
och havets fiskar med sin lek.
Din ära prisar norrskensflamman,
som strålar klar i nordens kväll.
Din ära sjunger allesamman
de höga, snöbetäckta fjäll.
4. Din ära över djupen svallar
med väldighet som havets våg.
Dig Skapare och Konung kallar
de många tusen änglars tåg.
Det klingar lov från myriader
som liv och sång av dig har fått.
Men rätten att dig kalla Fader
blev mänskans underbara lott!
Text: Okänd
Musik: Lyon 1547
