Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far

Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far
upp till det ljus, vars sändebud du var.
Nu himlars himmel för dej öppen står,
till Majestätets högra hand du går.

Dock ser du än med kärlek till den jord,
där du ditt blod har lämnat och ditt ord.
Ifrån all världens tron, o mänskors vän,
du ser till oss och oss välsignar än,
då vi på korsets stig, som här du gick,
med hopp och tro mot dej har vänt vår blick.
Helig är Herren, Fadern, Skaparen,
helig är Herren, Sonen, Medlaren,
helig är Herren, Anden, Tröstaren!
Så himlen stämmer upp sitt fröjdeljud,
och jorden kläder sej i högtidsskrud
och svarar: Helig, helig, helig Gud!

Text: Frans Michael Franzén och Johan Olof Wallin 1819 (47 resp. 40 år), ngt bearb.
Musik: Martin Luther 1526 (43 år), ngt bearb.

En dyr klenod

Alt.:


1. En dyr klenod, en klar och ren

oss unnats här att äga,

den pärlor, guld och ädelsten

på långt när ej uppväga.

En skatt, den yppersta på jord,

få vi vår egen kalla,

den skatten är Guds eget ord,

som hörer till oss alla.

2. När annat, som vi akta värt

att äga här och spara,

av rost och mal och tid förtärt,

hör upp vår fröjd att vara,

när dagens verk förgås med hast,

ja, förr än afton stundat,

står än Guds ord så nytt och fast

som när det först vart grundat.

3. Det tärs av ålder ej och tid,

om den ock evigt räckte.

Det går med samma kraft och frid

från släkte och till släkte.

Guds ord förblir i evighet,

när annat allt har farit.

Det ej av tidens växling vet,

likt Gud, som evigt varit.

4. Det kära ord, det enkla ord,

som mänskor dock förgäta,

var är en mänsklig visdom spord

som sig därmed kan mäta?

Var giver världen oss en grund

så fast att därpå bygga

som ordet av Guds egen mun,

det eviga och trygga.

5. Har jag det ordet sökt till stöd,

när andra stöd mig svikit,

från världens hav, dess storm och nöd,

in i den hamnen vikit,

då vet jag vad jag tryggas vid,

var jag kan fasthet finna,

då känner jag en ort av frid,

dit inga sorger hinna.

6. Som vattenfågeln dyker ned

i fjärdens klara bölja

att minsta fläck av stoft därmed

från sina vingar skölja,

så tvår sig anden ren och skär

i ordets djup, det klara,

och känner att hans hem det är,

där han i fröjd får vara.

7. Välsignat vare, Gud, ditt namn,

och utan ände prisat,

att du till säker tröst och hamn

oss alla vägen visat.

Vem är nu fattig, vem är rik,

när ej ditt ord oss fattas?

Den ene har, den andre lik,

ju det som mest må skattas.

Text: Johan Lundvig Runeberg 1857 (53 år)

Musik: Wittenberg 1526, alt. Burkhard Waldis 1553 (58 år)