Koral:
1. Du som åt människan
den ädla förmån skänker,
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar, fullt av vikt,
du lämnar i mitt val
att tillse, när min plikt
är tystnad eller tal.
2. Må aldrig denna röst
sig blanda med de fräckas,
av vilka jordens tröst
och himlens budord gäckas.
En oblyg ordalek
mitt skämt besmitte ej,
ej svordom eller svek
mitt öppna ja och nej.
3. Jag väja må det ord
som villar eller sticker,
och fly som själamord
allt baktal och allt smicker.
Jag sanning tala vill
och anse för ett rån
såväl att lägga till
som taga därifrån.
4. Jag söke ingen del
i mångas usla ära
att träffa nästans fel
och dem i dagen bära.
Den illsint gripes an
jag kristligt hägna vill,
och där jag det ej kan,
jag tige hellre still.
5. Min tunga aldrig skall
en hemlighet förråda,
hon hellre stum och kall
må fast vid gommen låda.
Vad vännen trygg förtror
åt ömhetens förvar,
må han som trätobror
där ännu finna kvar.
6. Men lossne tungans band
att tolka vad jag känner
för hem och fosterland,
välgörare och vänner.
Jag spare ej mitt tal
där jag med Jesu nåd
kan lindra armas kval
och hindra ondas råd.
7. Vad rätt, vad ärligt är,
vad kyskt, vad ljuvligt lyder,
vad glädje med sig bär,
vad ung och gammal pryder,
må spridas med min röst
liksom en morgondagg,
till styrka och till tröst,
till bot mot sorg och agg.
8. Men först och sist, min Gud,
jag vill med tacksam tunga
förkunna dina bud,
din nåd och sanning sjunga
och gå i fröjd och kval
till dig med bönens ljud.
Låt mina läppars tal
behaga dig, min Gud!
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. A.H. 2008
Musik: Svensk 1697, preludium Henry Weman (publ. m. tillstånd)
