1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skifta som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunka vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.
2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.
3. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.
4. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet.
Och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.
5. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar, tills dag sig tänder.
När morgon upprinner, då är jag i hamn
och skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.
Text: Johannes Johnson före 1915, O R Hallberg 1920, O Mannström 1920
Musik: Norsk folkmelodi från Selje, arr. E Alnaes
