Vän! I förödelsens stund

1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgå,

2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck,
känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
och i vars levande kraft
världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823)

Musik: Andreas Holmberg 2009

Ring in gudstjänsttid

1. Ring in gudstjänsttid.
Hjärta och hand,
tanke och tunga,
folket, vårt land,
gamla och unga,
gärning och kall,
Gud skall de dyrka,
världen all
blive Guds kyrka.
Glöm misströstan, min själ,
vet, oss Gud ej försmår.
Sörj, o folk, för ditt väl.
Ring in gudstjänstår.

2. Sjung in arbetsid.
Släktenas rad
räcker oss handen,
kämpen som bad,
skald rörd av anden.
Mödornas blod,
arbetets tunga
kräver sitt mod,
tro gör oss unga.
Heliga minnenas här
tecknar i dunklet spår.
"Framåt" vår lösen är.
Sjung in arbetsår.

3. Bed in hjärtefrid.
Syskon, i dag
där vi skall vandra
vare vår lag:
"Hjälpa varandra!"
Oförrätt gjord
hjärtat belastar,
nåden förspord
tyngden avkastar.
Glöm det förlåtna, min själ.
Herre, o var oss blid!
Se, i din hand är vårt väl.
Giv oss evig frid.

Text: Jonathan (Nathan) Söderblom 1910, ngt bearb. A.H. 2009

Musik: A.H. 2009

Du sviker aldrig, Herre Krist

1. Du sviker aldrig, Herre Krist,
din kärlek sviktar ej,
om än ditt svar på all min bön
blev nej och åter nej.
För när jag skalv i nattens gråt,
i ångest, oro, nöd,
då kom du med din fred och frid,
så dyrköpt i din död.

2. Ja, det var stort att se ditt kors
i nattens kamp och ve.
Mitt bröst fick andas ut igen,
när jag din nöd fick se.
Det var ju du som en gång grät
och bad i ångestsvett,
som bad att slippa, om det gick,
den kalk vår synd berett.

3. Ja, Herre Jesus, det var du
som blev så fegt förrådd,
av törnen krönt, som narr utklädd,
av skarpa gissel flådd.
Och då de spikat fast dej hårt
vid korset, ett av tre,
då var du bara kramp och kval
och fruktansvärd att se.

4. De hånade och ropade:
Messias, fräls dej själv!
Stig ner från korset eller kräv
att änglar ger dej hjälp!
Men då, i denna avgrundsfurstens
avgrundsdjupa natt
var du, Guds egen Son, av Gud
utlämnad och utsatt.

5. Då var du övergiven helt
och dömd på alla vis,
och ändå gav du rövarn löfte

om ditt Paradis!
Du kungligt fri från hämndlust var
vid plågoandars rad,
ja, ända in i dödens stund
för bödlarna du bad.

6. Du Konung, Frälsningsfurste,
som vid korset spikats fast,
å, aldrig livet segrat så,
som då ditt hjärta brast!
När jorden skalv, så störtades
den ondes borg i grus,
var skulle han nu gömma sej
för påskens morgonljus?

7. Ja, när mitt spända sinne ser
dej mitt i nattens nöd,
då byts min ångest mot den frid
du köpte i din död.
Då vet jag att det finns en Gud
och att han är min Far.
Om än fördold, så är han här.
Och jag ska få hans svar.

8. Du, Herre, är vår säkra pant,
vår Morgonstjärna klar,
från den som ingen här kan se,
från himlaljusens Far.
Dej ser jag nu i tron och vet
att målet närmar sej:
när detta hjärtas oro dör,
då ska jag möta dej.

Text: Ronald Fangen

Musik: Andreas Holmberg 2009