Här kommer en främling från fjärran ort

1. Här kommer en främling från fjärran ort
- låt upp, låt upp!
Han gästa vill i ditt hus. Dess port
låt upp, låt upp!

2. Hans blick är kärlek, hans röst ger frid
- låt upp, låt upp!
Han stillar blödande hjärtans strid
- låt upp, låt upp!

3. Och var han kommer och finner hus
- låt upp, låt upp! -
så blir där nattvard och frid och ljus
- låt upp, låt upp!

4. Och Jesus heter den vännen god
- låt upp, låt upp!
För dej han gjutit sitt eget blod,
låt upp, låt upp!

5. Och vill du ha i ditt hjärta ro
- låt upp, låt upp!
Och vill du lycklig på jorden bo
- låt upp, låt upp!

6. Och vill du alltid Guds vägar gå,
låt upp, låt upp!
Och vill du himmelen saligt nå,
låt upp, låt upp!

7. Och låta upp är att ta emot,
hans nåd tag mot!
Hans evigt gällande syndabot
tag mot, tag mot!

8. Har du ej städat, är du ej ren,
likväl låt upp!
Han själv dej renar, ja, han allen.
Låt upp, låt upp!


Text: Johan Michael Lindblad 1844 (27 år), bearb. A.H. 2008
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

O Ahnfelt:

Var är du? Var är du?

1. Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska, i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ropar den himmelska rösten.

2. Var är du, var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

3. När vill du då börja att söka din Gud,
som snart skall din domare bliva?
När vill du då börja att akta hans bud
och rätt i hans ord honom giva?
Just nu är den lägliga tiden.

4. Så tänk ej: "Än lyser ju solen så klart,
än är det för tidigt att börja.
Min Herre, han kommer nog inte så snart,
nog hinner för själen jag sörja,
nu vill jag ha glädje i världen."

5. Din tid är dock Herrens, det bliver därvid,
du kan den en dag ej förlänga.
Se, nu får du komma, nu, nu är det tid,
men en gång han dörren skall stänga,
och då är försent börja klappa.

6. Var är du, var är du? Kanhända du har
berett dej ett säkerhetsläger
av egna förtjänster och dygder du spar,
fast sådant för Herren ej väger
det ringaste grand i hans vågskål.

7. Din fromhet och renhet, vad gäller väl de
för honom, den helige, rene?
Nej, skall du bli helig, så måste det ske
allenast igenom den ene
som gjordes till synd för oss alla.

8. Var är du, var är du? Ja, har du förstått
att endast i Sonen är livet
och med dina synder till honom nu gått,
vars namn oss till frälsning är givet,
och där i hans blod funnit rening?

9. Då först är du säker, då först kan så här
med glädje din Herre du svara:
"Här är jag, här är jag, min Frälsare kär!
Och må du nu själv mej bevara,
så är jag i trygghet för evigt!"


Text: Lina Sandell 1863 (31 år), bearb. A.H. 2008
Musik: Oscar Ahnfelt 1863 (50 år)


O Ahnfelt:

Vik ej ur mitt hjärta

1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mej mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.

2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.

3. Blir du självbelåten
har du lämnat stråten
som till livet bär.
De som synden kände
sökte och använde
vad oss givet är.

4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd i Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.

5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kan sin Jesus söka
förr än farisén.

6. Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet!

7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mej bevara
till mitt högsta väl.

8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej,
att för evigt hör mej
himmelriket till!

Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år)
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)


O Ahnfelt:

Vadhelst här i världen

1. Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

2. När synden förskräcker och ängslar min själ,
jag litar på ordet och Jesus likväl.
Min synd är mot Jesus som gnista mot hav,
den slocknar, försvinner i djupaste grav.
Ack, saliga ro...

3. När frestelsens stormar för mäktiga blir,
visst fäller jag modet, men ordet förblir:
Du, Gud, är min fulla rättfärdighet än,
min seger, min styrka, jag säger igen:
Ack, saliga ro...

4. När livet blir mörkt, jag är ängslig och svag,
jag skyndar till ordet, och där blir det dag.
Om andra syns rika och jag dem ej lik,
jag skådar i ordet, och där är jag rik!
Ack, saliga ro...

Text: Agatha Rosenius 1847 (33 år), ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)



O Ahnfelt:

Det ringer nu till julens fest

1. Det ringer nu till julens fest,

det ringer för den höge gäst

som steg till låga stugor ned

med himlens glädje, frid och fred.

2. Så kom nu med till Davids stad,

där änglaskaran sjunger glad.

Ja, kom och hör det glädjebud

som markens herdar får från Gud!

3. Låt oss tillsammans stilla då

som herdarna till barnet gå,

med glädjetårar tacka Gud

för Frälsaren och nådens bud.

4. Ja, sjunge den som sjunga kan!

Nu tändes ljus i skuggors land

och just som midnattshanen gol

blev Jakobs stjärna till en sol.

5. Nu kom han, patriarkers hopp,

med ord och dop, med blod och kropp,

och tyder nu i krubbans säng

vad David sjöng på berg och äng.

6. Kom, Jesus, var vår värd och gäst,

håll själv i oss din stora fest,

då ska med David själv en gång

vi prisa dej med jubelsång!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1817 (34 år), 1852 (69 år), övers. A.H. 2012

Musik: Carl Christian Nicolaj Balle 1850 (44 år)

Han är slagen och förkastad

1. Han är slagen och förkastad,
fast han själv oskyldig är.
Skulden är på honom lastad,
all vår synd han tåligt bär.
Det är Kristus, livets Herre,
länge väntad till vår jord,
Davids Son, likväl hans Herre
och av evighet Guds ord.


2. Har det någonsin i tiden
funnits smärta lika stor?
Han blir hånad när han lider,
överges av vän och bror.
Många vill hans börda råga,
ingen hindrar det som sker.
Men det svåraste är plågan
från de slag Rättvisan ger.


3. Om du straffets vidd ej fattar,
inte inser vad du fått,
om du synden underskattar,
lyft din blick - se här dess mått!
Mänskosonen, Herrens Smorde,
en ohygglig börda bär.
Se på Offret, vad han gjorde
för att du så älskad är!


4. Vi får syndens straff nu slippa,
den har sonats av Guds Lamm.
Kristus är vår frälsnings klippa,
vi vill upphöja hans namn.
Till vår tillflykt vi nu ilar,
där förlåtelse vi får.
Den vars hopp på Kristus vilar
aldrig skall förlorad gå.


Text: Thomas Kelly (1769-1855) "Stricken, smitten and afflicted", övers. Katarina Eliasson 2007 som har upphovsrätten, se lbk.cc/Media/Sånger (publicerad här med tillstånd).
Musik: Paderborn 1850

Kärlek från vår Gud (alternativ koral)

1. Kärlek från vår Gud

flödar till oss ut

som en källa, frisk och ren.

I dess vatten klart,

stilla, underbart

glimmar livets ädelsten.

2. Kärlek från vår Gud

som en smyckad brud

kommer ljuvlig till oss ner.

Öppna blott din famn,

kom i Jesu namn!

Himlens glädje den dig ger.

3. Kärlek från vår Gud

är det stora bud.

Intet större finns än den.

Bliv däri alltid,

och du har Guds frid,

ty Gud själv är kärleken.

Text: Jens Nicolai Ludvig Schjörring 1854 (29 år), övers. 1900, ngt bearb. 1986
Musik: H S Thompson ca 1850 ("Twas a calm still night")

O hur lycklig är ej den

1. O hur lycklig är ej den
som sin Jesus funnit,
äger honom till sin vän,
frid i honom vunnit!
Ty av allting på vår jord
är blott ett nödvändigt:
äga Jesus och hans ord
som sin del beständigt.

2. Vad är ära, rykte, guld?
Stoft, som snart försvinner.
Verklig frihet från all skuld
vi i Jesus finner!
Vad man än ifrån oss tar:
lycka, hälsa, vänner,
har vi då det bästa kvar:
Herren själv oss känner.

3. Jesus, du min skatt, min sköld,
klippa, borg och fäste,
ljus i mörker, sol i köld,
vän den allra bäste,
lugn i stormen, hjälp i nöd,
tröst i sorg och smärta,
kraft i svaghet, liv i död,
dej tillhör mitt hjärta!

4. Två mej i ditt dyra blod
ren från synder alla,
fyll min själ med himmelskt mod,
hjälp mej att ej falla.
Led mej med din käpp och stav,
var mitt allt i alla,
väck mej sist ut ur min grav
och till himlen kalla!

Text: Jonas Fredrik Lundgren 1889 (47 år)
Musik: The Parish Choir 1850 efter Thibault av Navarra, 1200-talet

Den skönaste ros har jag funnit

1. Den skönaste ros har jag funnit,
som än ibland törnen upprunnit:
vår Jesus, den störste av alla
som fötts sedan Adam sågs falla.

2. Alltsedan vi miste vår ära
att frukt som Guds avbild få bära,
sågs ondskan förvilda, föröda,
och vi blev i synderna döda.

3. Och uppfylld av törne blev jorden
och glömda av folken de orden
som mänskan av Herren sej lärde
att finna den fröjd hon begärde.

4. Då framsköt en ros ibland törne,
som Herren oss lovat tillförne.
En doftande, hälsosam ånga
den spred över länderna många.

5. Och där denna ros utan like
förvandlar oss, där är Guds rike,
där blomstrar Guds kyrka med ära
och himmelska frukter kan bära. 

6. Nu världen av fröjd borde sjunga
sin lovsång med jublande tunga,
men många har ännu ej funnit
att rosen i världen upprunnit.

7. Du tistelomgärdade sinne
som inte kan se den därinne,
kom ut och var med, så du känner
hur ljuvlig den är för Guds vänner.

8. Ja, böj i Getsemane ner dej,
se, han som dej frälsade ber dej!
Där han för din räddning fick blöda,
där finner du rosen den röda.

9. Min ros ska mej pryda och smycka,
min ros är min glädje och lycka,
ger motgift mot onda begären,
ger sötma som inget i världen.

10. Må världen mej bort från sej driva,
må törnena slita och riva,
må hjärtat förtvina och brista,
men aldrig min ros vill jag mista.

Text: Hans Adolf Brorson, övers. Johan Michael Lindblad, bearb. A.H. 2012
Musik: Oscar Ahnfelt

O Ahnfelt:

Guds barn jag är

1. Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

2. Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.
Guds barn jag är!
O Gud, är det sanning jag säger?
Ja, Gud, du ju själv så det säger.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.

3. Halleluja!
Nu skapelsens råd jag har funnit.
Halleluja!
Försoningens mening jag funnit,
förlorade barn har han vunnit.
Halleluja,
halleluja!
Nu målet för livet jag hunnit.

4. Så rik jag är!
- fast synden i nöd oss har drivit.
Så hög jag är,
så härlig för Gud jag har blivit
sen Sonen sitt liv åt mej givit!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Så hög och så rik jag har blivit!

*5. Halleluja!
Ditt lov, o vår Far, vill vi sjunga.
Halleluja!
Var prisad av hjärta och tunga,
var prisad av gamla och unga!
Halleluja,
halleluja,
vi här och i himlen vill sjunga!
Text: v. 1 Lars Stenbäck 1839 (28 år), v. 2-5 Carl Olof Rosenius 1848 (32 år), v. 4-5 bearb. A.H. 2008
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

O Ahnfelt:

I en djup, oändlig skog

1. I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.

2. Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
gick och grät.

3. Grät och tänkte: Aldrig mer
jag min Faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

4. Just då så förtvivlat var
molnet vek - och solen klar
glänste fram, och i dess ljus
Faderns hus!

5. Allt var nu på stunden gott.
Allt stod nu som förr det stått.
Samma hem och samme far
- allt var kvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

7. Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

O Ahnfelt:

Tänk, när en gång

1. Tänk när en gång den dimma är försvunnen,
det töcken som omhöljer livet här,
och när den dagen är för oss upprunnen,
där Gud och Lammet evigt solen är!

2. Tänk när en gång är löst var jordens gåta,
vart ängsligt varför som jag grubblat på,
när de fördolda djupen sig upplåta
och jag får Herrens vägar klart förstå!

3. Tänk när en gång jag med förklarat öga
får honom se, som här jag trodde på,
som här jag följde, tänk, när i det höga
jag evigt säll skall i hans åsyn stå!

4. Tänk när en gång jag utan synd skall vara,
helt fri mitt onda kött och satans list,
när alla tankar äro rena, klara
och alla gärningar förutan brist.

5. Tänk när en gång jag äntligen skall vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

6. Tänk när en gång i himlens gyllne salar
Guds Lamm bland änglar rätt jag prisa kan
och om ett evigt liv med bröder talar
och om det liv, som likt en dröm försvann!

7. Guds folk en gång i sida, vita kläder
med segerpalmer inför Lammet står,
då Gud hos sig de trötta barnen gläder,
från deras ögon torkar varje tår.

8. Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta
var gång mig vägen blir för mödosam!
Den ljuvt skall dämpa varje bitter smärta
och locka leendet ur tårar fram.

Text: W A Wexels 1841 (44 år), C O Rosenius 1848 (32 år), bearb.

Melodi: Oscar Ahnfelt 1850

O Ahnfelt:

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glöm inte alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap!
Ännu han lever, densamme han var.

2. Stanna och vakna, tänk vad du äger
ej i dej själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dej själv men i honom du är.

3. Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl
Kristus har köpt dej,
tvagit och döpt dej,
bär och bevarar ock ännu din själ.

4. Mitt under syndens dagliga plåga
du dock en evig rättfärdighet har.
Jesus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

5. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dej leder - är detta ej nog?

6. O vilka under helgonen äro:
äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
äro så trygga men sällan ha lugnt.

7. Vandra i tro, men se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

8. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm inte alldeles bort vad du har!
Även den timma
tjockaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: C O Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

O Ahnfelt: