Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far

Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far
upp till det ljus, vars sändebud du var.
Nu himlars himmel för dej öppen står,
till Majestätets högra hand du går.

Dock ser du än med kärlek till den jord,
där du ditt blod har lämnat och ditt ord.
Ifrån all världens tron, o mänskors vän,
du ser till oss och oss välsignar än,
då vi på korsets stig, som här du gick,
med hopp och tro mot dej har vänt vår blick.
Helig är Herren, Fadern, Skaparen,
helig är Herren, Sonen, Medlaren,
helig är Herren, Anden, Tröstaren!
Så himlen stämmer upp sitt fröjdeljud,
och jorden kläder sej i högtidsskrud
och svarar: Helig, helig, helig Gud!

Text: Frans Michael Franzén och Johan Olof Wallin 1819 (47 resp. 40 år), ngt bearb.
Musik: Martin Luther 1526 (43 år), ngt bearb.

Nu får din tjänare i frid

1. Nu får din tjänare i frid
från världen fara,
för att hos dej till evig tid
lycklig vara,
som ditt ord har lovat mej
- min död en sömn har blivit.

2. Guds ende Son, min Frälsare
jag nu har skådat.
Att jag min Herre skulle se
Gud mej bådat.
Han det rätta livet är
och nåden mitt i nöden.

3. Se, alla människor kan få
hos honom frälsning.
Och ut i världen skall nu gå
fridens hälsning
genom Herrens eget ord
som kallar till Guds rike.

4. Sitt ljus bland folken han allt mer
nu låter skina.
Sin frid och härlighet han ger
åt de sina.
Han är alltid hos sitt folk,
han är dess fröjd och glädje.

Text: Simeon (Symeon) i templet, Martin Luther 1524 (41 år), Lars Stenbäck 1865, A.H. 1994
Musik: Martin Luther 1524

Vår Gud är oss en väldig borg

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi nu vill bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sej förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi nu ej fruktar.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
alls intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
som Anden det har skrivit.
För himlen vi till strids får gå
med glädjen han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt:
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behåller.

Text: M Luther 1528 (45 år), O Petri (?) 1536, J O Wallin 1816, ngt bearb. A.H. 2010

Musik: M Luther 1529 i svensk utjämnad form

Jerusalem, höj upp din röst

1. Jerusalem, höj upp din röst
och dotter Sion, fatta tröst.
Din konung kommer, och hans hand
skall råda över alla land.

2. En sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk,
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.

3. Ett salighetens sändebud
till jordens barn från jordens Gud,
han kommer, hoppet föregår,
och glädjen följer i hans spår.

*4. All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.

Text: Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb.

Musik: Martin Luther 1539 (56 år)

Från himlen kommer jag med bud

Preludium:

Koral:


1. (Ängeln): "Från himlen kommer jag med bud
till alla människor från Gud.
Ett glädjebud från himlens höjd
jag sjunger ut med lust och fröjd:

2. Ett barn är fött åt er i dag,
en Frälsare i Davids stad.
Ja, den ni väntat är nu här,
och Herren själv det barnet är.

3. Om ni förstår mitt budskap rätt,
så ska ni finna vägen lätt:
ett nyfött barn på krubbans strå,
det är det tecken ni ska få."

4. (Alla): Kom, låt oss allesammans då
med herdarna till staden gå!
Med egna ögon får vi se
vad Herren Gud oss velat ge.

5. Du himlabarn, välkommen hit!
Fastän din dräkt var ren och vit
kom du till dammet här hos mej!
Hur ska jag kunna tacka dej?

6. Om världen vore än så stor
och prydd med guld och pärlemor,
så vore den för ful och trång
att bli din vagga ens en gång.

7. Och ändå vilar du så här,
du barn som mej och världen bär.
För min skull är du född att dö
och vilar på en bädd av hö.

8. Med detta du mej lära vill
att himlen hör de minsta till.
All världens makt och sköna ting
kan inte föra oss dit in.

9. Min Herre Jesus, hör min röst:
gör dig en vagga i mitt bröst.
Om du för alltid där vill bo,
så har jag evig tröst och ro.

10. Ja, fyll min själ så att jag ej
i evighet kan glömma dej!
Jag vill så gärna dagen lång
få sjunga just för dej min sång.

*11. Pris vare Gud till evig tid,
som sände oss sin Son med frid!
Vi sjunger nu med änglars kör
den nya sång som aldrig dör.

Text: Martin Luther 1535 (52 år), A.H. 1993

Musik: Martin Luther 1539 (?!) - Hör Johann Sebastian Bachs version (BWV 606) - eller en längre utförd av Hans Fagius (BWV 769 I-IV) , preludium av Friedrich Wilhelm Zachau (1663-1712)

Din spira, Jesus, sträckes ut

1. Din spira, Jesus, sträckes ut
så långt som dagen hinner.
Ditt rike står till tidens slut,
det står då allt försvinner.
Ditt namn bekänns med himmelskt mod
och för ditt kors, din segerstod,
nedfaller folk och kungar.

2. Det barn som föds till dig man bär,
till dig man flyr i döden.
Om du i lyckan bortglömd är
man söker dig i nöden.
Där friden bryts, där orätt rår,
på plågans bädd, i sorgens år
din tröst allena gäller.

3. Kom, Jesus, var i ve och väl,
i liv och död oss nära
och gjut i var förkrossad själ
din Ande med din lära.
Oss styrka giv till helig strid
och samla oss i evig frid
då du all världen dömer.

Text (=SvPs 1986 nr 35): Frans Michael Franzén 1812 (40 år), ngt bearb. 1986.
Musik: Tysk folkvisa / Martin Luther 1533 (50 år)

Var man må nu väl glädja sig

1. Var man må nu väl glädja sig!
Här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin´ ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Fastän jag var av synder full
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6. För mig sitt liv, sitt dyra blod,
han ville icke spara,
att för den dom, mig förestod,
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände,
och i mitt bröst Hugsvalaren
den helge Ande sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva?

Text: Martin Luther 1523 (40 år), Olaus Petri 1536 (43 år), Olof Forssell 1816, ngt bearb.
Musik: Från Nürnberg 1624