Nu borde hela jorden

1. Nu borde hela jorden
sej fröjda åt de orden
att Gud är människa
och oss till himlen leder.
Kom, visa honom heder:
lov, pris och tack, halleluja!

2. Kom, låt oss fira helgen!
Låt se ni hellre väljer
er själs än kroppens kost!
Med himlen får vi jubla,
men de i mörkrets kula
har ingen jul och ingen påsk.

3. Se nu den stora dagen
som folket under lagen
så länge väntat på!
Se Herren Gud och Lammet
i krubban och i dammet,
ja, kära du, se solen då!

4. Se solen från det höga!
Det blir som världen föga
tillförne sett en sol,
när härlighetens strålar
båd´ berg och dalar målar
med ljus och glans från nådens pol.

5. Nu templet kom till korta:
förbundets ark är borta
och flyttat till ett stall,
som nu är vigt till kyrka,
där vi får Herren dyrka
och böja knä med världen all. 

6. Blott det att Jesus gråter
och liksom barnen låter,
är nådens ord och skri!
Här får vi höra annat
än lagen som förbannat
och ljuder än från Sinai.

7. En röst som alla gläder,
ett sakta ljuvligt väder
för allas öron är.
Den munnen som med orden
har skapat hela jorden, 
nu diar hos Maria här.

8. Kom vänner allihopa!
Hör änglaskaran ropa
och båda evig fröjd!
Min Jesus, när jag tänker
på friden du oss skänker,
så blir jag både glad och nöjd.

9. Tänk, Skaparen är bliven
med kropp och själ omgiven,
liksom ett annat barn.
Den ingen kan omringa
nu låter sej betvinga
och lägges ner bland stoft och skarn.

10. Den änglarna tillbeder
och visar evig heder
för var sin höga lott,
den ingen makt kan rubba
är flyttad till en krubba -
så präktigt är hans dyra slott.

11. Av Isais rot är stammen,
där vi nu allesamman
får bli en fruktbar gren.
Han där vill införliva
den honom sej vill giva,
ja, pånyttföda var och en.

12. Så låt oss aldrig mera
blott gods och guld värdera,
men ständigt fira jul
och sjunga om monarken
som föddes där på marken
för oss bland åsnor i ett skjul.

13. Vår Gud har mänska blivit
för oss att mista livet,
det är vårt Symbolum.
Han är vår morgonstjärna
och Skriftens själva kärna,
ja, liv i Evangelium.

14. Den ene sjunge psalmer, 
den andre bäre palmer
och love himlens prins,
sen svare allesamman
med Hosianna, Amen,
tills jord och himmel sammanbinds!

Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H.
Musik: Herman Fredrik Lundberg 1889 (38 år)


H F Lundberg:

Saligheten är nu här (alt. koral)

1. Saligheten är nu här!
Upp, mitt hjärta, upp, min tunga,
nu ska ni om Jesus sjunga,
om hans namn, hur stort det är!
Allt som är i mej ska röras
till min Herres lov och pris,
så min jubelsång kan höras
ända in i paradis!

2. Jesus ville kärleksfull
detta namn på jorden bära.
Tidigt måste han sej lära
lida smärta för vår skull.
Ja, till blods han måste strida
för det frälsarnamn han fick.
Vad han för vår synd fick lida
honom djupt i själen gick.

3. Å, min synd är gränslöst stor!
Större än jag själv kan bära,
inte törs jag nåd begära
när jag hör på lagens ord.
Men då du har JESUS blivit
och min synd på korset tog,
tror jag, Herre, att du skrivit
in mitt namn i livets bok!

Text: Hans Adolf Brorson 1732 (38 år)

Musik:  Herman Fredrik Lundberg 1889 (38 år)

H F Lundberg:

Se fågeln som sitter på gungande gren

1. Se fågeln som sitter på gungande gren!
Den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren.
Sin Skapare vill den få prisa
med gåvan som blivit den given.

2. Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina,
men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för framtiden pina
och saknar ej något för dagen.

3. O må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är liten och ringa och svag
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

4. Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
med löfte om eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

5. O skulle jag ängsligt på denna Guds jord
för föda och klädedräkt sörja?
Nej, också för mej dukar Herren sitt bord,
blott hedningen därom må spörja;
jag har ju en Fader i himlen.

6. Han klädde mej i sin rättfärdighets skrud
och aldrig mej nånsin förgäter.
Jag gläds att jag fått om hans trofasthet bud:
var dag han mej troget tillmäter
allt vad jag för dagen behöver.

7. För morgondan slipper jag oroa mej,
var dag har ju nog av sin plåga.
Min Fader den omsorgen tagit på sej,
och annat kom aldrig på fråga.
Jag mer är än fåglarna alla. 

Det är så tryggt att vara

1. Det är så tryggt att vara
i nådens fasta borg,
där når mej ingen fara,
där räds jag ingen sorg.
Och denna borg du är,
o Herre Jesus kär!

2. Mej hämnden inte hinner
i din försonings famn.
I striderna jag vinner
i kraft utav ditt namn.
Du ger mej sköld och skydd
tills stridens dag är flydd.

3. Må ingenting mej rycka
ut ur din trogna hand!
Må ingen jordisk lycka
mej fängsla med sitt band,
att jag så glömmer dej.
Nej, bli du allt för mej!

4. När stormen stark ses vina
och faran kring mej går,
håll då min hand i dina
så jag mitt prov består.
Och när i dej jag dör,
mej evigt saliggör!

Text: Gustaf Emanuel Beskow
Musik: Jonas Andersson 1889 (38 år)


J Andersson:

Vem har nånsin sett en sådan Gud

1. Vem har nånsin sett en sådan Gud,
som vår Gud, som syndare benådar,
för dem dött och hållit varje bud
och som i sej själv oss täcka skådar.

2. Svaret, fördömd, förlorad i mej själv,
sådan synden stämplat har personen,
står jag klar och ren i nådens älv,
klar och ren i Jesus, nådastolen.

3. Ja, i Jesus nu min skatt jag har,
har den hel mitt under tidens skiften.
Inte liv och död den från mej tar,
säkerhet jag har därpå i Skriften.

4. Ryte satan, synd, ja, otro med!
Ingen rubba kan Guds testamente.
Salig är jag genom kvinnans säd,
genom Kristus, som är lagens ände.

5. Snart på denna grund jag reser hem
ifrån tidens oro, sorg och fara
till det nya Guds Jerusalem
att hos Jesus evigt bo och vara.

6. Där skall jag se Jesus som han är,
sjunga nya sången inför tronen,
och förklarad såsom Skriften lär
fröjdas inför Gud, som själv är solen.

Text: O A Welin 1875, bearb. 1982, 2013
Musik: Folkmelodi ur Sionstoner 1889

Blygs du för din Herre Jesus

1. Blygs du för din Herre Jesus,
han som tog din synd på sej?
Se, han blygdes likväl inte
att av kärlek dö för dej!
Vågar du ej låta märka
att du håller kärt hans namn?
Han på korset vågat mera
när han öppnat dej sin famn.

2. Räds du för en liten smälek,
fast den inte blir din död?
Se, han räddes ej för hånet,
när han tog på sej din nöd!
Vill din själ sej dra tillbaka
för att ha en ostörd frid?
Se, han drog sej inte undan
när det gällde kamp och strid.

3. Skäms du för hans arma vänner,
kan blott fel hos dem du se?
O, då skäms du ju för honom,
som är vän till syndare!
Men besinna nu på allvar:
vem är han och vem är du?
Han är Herren Gud allsmäktig,
du ett ringa stoftkorn ju.

4. Hör, ja, hör vad själv han säger:
"Den som blyges vid mitt ord,
se, för honom skall jag blygas
inför himmel och för jord.
Men den som mitt namn bekänner
inför mänskor, lyssna till:
för min Fader och hans änglar
jag hans namn bekänna vill."

5. Den ej vågar kan ej vinna.
Den är mot som ej är med.
Är du rädd att offra något,
träd då strax ur stridens led!
Har du hittills kunnat blygas
för din Frälsare så god,
blygs då ej att återvända
och bli salig i hans blod!

Text: Lina Sandell 1860 (28 år)
Musik: Jonas Andersson i Ölsund 1889 (38 år), jfr den finländska koralvarianten av hans melodi.

J Andersson:

O store Gud

1. O store Gud, när jag den värld beskådar

som du har skapat med ditt allmaktsord,

hur där din visdom väver livets trådar

och alla väsen mättas vid ditt bord

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

o store Gud, o store Gud ://

2. När jag hör åskans röst och stormar brusa

och blixtens klingor springa fram ur skyn,

när regnets kalla, friska skurar susa

och löftets båge glänser för min syn

då brister själen ut...

3. När sommarvinden susar över fälten,

när blommor dofta invid källans strand,

när trastar drilla i de gröna tälten

vid furuskogens tysta, dunkla rand,

då brister själen ut...

4. När jag i Bibeln skådar alla under

som Herren gjort sen förste Adams tid,

hur nådefull han varit alla stunder

och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,

då brister själen ut...

5. När tryckt av synd och skuld jag faller neder

vid Herrens fot och ber om nåd och frid,

och han min själ på rätta vägen leder

och frälsar mig från all min synd och strid,

då brister själen ut...

6. När en gång alla tidens höljen falla

och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kalla

min frälsta ande till dess sabbatsro

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://

Text: Carl Boberg 1885 (26 år), ngt bearb
Musik: Svensk folkmelodi, tryckt 1889

Det är så gott att om Jesus sjunga (alt. koral)

1. Det är så gott att om Jesus sjunga,
hans godhet prisa, hans nåd förkunna,
i sången säga: vad han är god,
som oss har löst med sitt dyra blod!

2. Jag har förlossning igenom blodet.
Guds löfte har jag bestämt i ordet,
att Jesus friköpt mej som jag är,
att evig kärlek han till mej bär.

3. Vad skulle jag då nu mer begära?
Hans brud jag är ju, den täcka, kära.
När blodet nedflöt från korsets stam,
Guds dom blev verkställd, vår synd försvann.

4. Ej under då om jag nu vill sjunga
hom vännen Jesus med frigjord tunga,
ja, börja litet att sjunga här,
tills jag för evigt får sjunga där.

5. Han ger härnere vad jag behöver
och himlaarvet blir ändå över,
tills hem till honom jag snart får gå
att saligheten tillträda få.

6. Vad han har lovat är fast som döden,
han är densamme i lust och nöden.
Han kan ej ljuga, ty han är Gud,
han kan ej glömma sin kära brud.


Text: Anders Nilsson d. ä. 1860, P A Olsson 1861, bearb.
Musik: Ur Lofsånger och Andeliga Wisor i Nådene 1874, alt. Jonas Andersson 1889 (38 år)

J Andersson: 

O att den elden redan brunne (alternativ melodi)

1. O att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!

2. Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär.

3. Men låt den elden spridas vida
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbidar,
att Anden rikligt blir oss sänd.

4. Kom snart, o Jesus, till oss alla
och värm oss med din kärleks glöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.

5. Låt nådens bud till alla föras,
giv åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!

6. Och stärk din eld i våra hjärtan,
bränn bort, bränn bort allt eget slagg,
men lindra även luttringssmärtan
med din hugsvalans ljuva dagg.

7. Låt alla egna nästen brinna,
de usla brunnar torka ut
och alla egna stöd försvinna,
då blir du ensam Gud till slut!

8. Du, du är värdig, du allena
att få all ära, lov och pris.
Ack, håll oss alltid vid det ena,
att du är ensam god och vis.

9. Men dina svaga lemmar, Herre,
ack, låt dem inte söndra sej!
De är ju få - så mycket värre
om inte de är ett i dej!

10. De är så få, de är så svaga,
men håll dem med din starka hand.
Lär dem att älska och fördraga,
knyt till, knyt till ditt kärleksband.

11. Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt!
Blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!

Text: Georg Friedrich Fickert 1812 (54 år), Lina Sandell 1861 (29 år)
Musik: Ur Sionstoner 1889

Välsigna, käre Herre Gud, vår kyrka

1. Välsigna, käre Herre Gud, vår kyrka!
Ja, uppväck den och ge den liv och styrka!
Din lära alltid i den ren bevara,
föröka dina trogna vittnens skara.

2. Pris dig, att du ej för vår kyrkas brister
förkastat den och att den än ej mister
din omsorg, dina kallelser, din tuktan,
att än den fostrar barnen i din fruktan,

3. att du mig rum i denna kyrka givit
och att du inom den har skänkt mig livet
i helga dopet, i ditt ord, det klara,
och i din nådemåltid underbara.

4. Ja, tack att du på mig så nådigt tänkte
och denna kyrka till ett stöd mig skänkte!
Hjälp att jag henne som en moder vördar
och bär mitt ax till hennes himlaskördar.

5. O läk du hennes skador, dig förbarma!
Låt sanningen gå ut bland mänskor arma.
Uppväck till liv, förjaga säkerheten
och lär oss leva helt för evigheten!

6. Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina
din gudom, din uppståndelse, din pina!
Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena
och tänd i oss din kärlekslåga rena!

Text: Betty Ehrenborg-Posse, ngt bearb.
Musik: Theodor Söderberg (till denna text i Sionstoner 1889 nr 97)


T Söderberg:

Jag kan icke räkna dem alla

1. Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt morgonens droppar de falla

och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

2. Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal,

men stråla likt dessa så klara

jämväl i den mörkaste dal.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal.

3. Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer!

Guds kärleks bevis må jag kalla

de under av nåd han beter.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer.

Text (=SvPs 1986 nr 260): Lina Sandell 1883 (51 år)

Musik: Albert Lindström 1889 (36 år)