Självspelande koralbok till minne av Johan Dillner (1785-1862), som för ökad koralkännedom startade kyrkokör samt spred ensträngat "Psalmodikon" med noter i sifferskrift. För att se bloggarkivet, klicka på pilarna till vänster om årtal resp. månad (ej på själva årtalet/månaden). Register finns längst ner. Ev. rättelser och andra synpunkter skickas till andreas.g.holmberg@gmail.com
1. I dödens band låg Herren Krist, sitt liv för oss han givit. Uppstånden är han nu förvisst, han vår förlossning blivit. Därför får vi nu med fröjd lovprisa Gud i himlens höjd och sjunga halleluja. Halleluja!
2. Ej fanns på jorden någon man som kunde döden tvinga, ty över oss låg syndens bann och rena fanns här inga. Därav döden fått sin makt, ja, den sej alla underlagt, men nu dess välde krossats. Halleluja!
3. Guds Son, vår Herre Jesus Krist, för oss sitt blod har gjutit och sonat all vår synd och brist och dödens välde brutit. Fastän döden synes svår, nu blott dess skugga återstår, sin udd har den förlorat. Halleluja!
4. Förunderligt att skåda var hur döden stred mot livet. Men livet seger vunnit har, uppslukad döden blivit. Såsom Skriften oss har sagt: Guds död har krossat dödens makt, den skall oss inte skrämma. Halleluja!
5. Här är det rätta påskalamm som skall oss skänka livet, för vår skull det på korsets stam av kärlek är utgivet. Tryggt dess blod vårt hjärta gör, det håller döden utanför, fördärvarn oss ej skadar. Halleluja!
6. Så firar vi vår höga fest med hjärtans fröjd och gamman, där Herren Kristus är vår gäst och gläder allesamman. Han är själv den solen klar som blivit för oss uppenbar och skingrat syndens mörker. Halleluja!
Text: Martin Luther 1524 (41 år), svensk övers. 1562, bearb.
1. Det går ett tyst och tåligt lamm, och på den tunga färden det bära får all synd och skam, all dom som tynger världen. Det sänkes djupt i vanmakt ner, dess vånda ökas mer och mer, där offrets väg det skrider. Det utstår outsäglig nöd, hån, gisselslag och kval och död, och allt det stilla lider.
2. Det lammet är Guds rena Lamm, som löser syndens trälar, Guds Son, som led på korsets stam att frälsa våra själar. O kärleks makt, som övergår allt vad en människa förstår, du Faderns hjärta tvingar. O kärleks djup, o kärleks glöd, som Sonen in i korsets död och ned i graven bringar!
3. Han frambär, klädd i helig skrud och krönt med törnekrona, ett offer utan vank åt Gud, all världen att försona. I lydnad och i tålamod sig själv han offrar, när hans blod för mig och världen rinner. Vad skall min själ väl giva dig, o helga Lamm, för vad du mig i offerdöden vinner?
4. Jag stanna vill min levnads dag i stillhet vid din sida, och där du är, där vill ock jag i trogen kärlek bida. Mitt hjärtas ljus du vara skall, och när min levnadstid är all, mitt liv du evigt bliver. Min själ är din, o Jesu from, jag dig till arv och egendom nu henne evigt giver.
5. Min lovsång om din kärlek blid må fylla livets stunder, min själ dig prisa varje tid för dina nådesunder. Ditt namn till ära, Jesu god, må ren och klar min levnads flod mot evigheten strömma. Allt vad av dig jag undfått har, det skall mitt hjärta hålla kvar, min ande evigt gömma.
6. Mitt trånga hjärta, vidga dig att i ditt djup förvara en skatt mer skön och kostelig än alla stjärnor klara. Förmer än jordens lust och prakt, dess ära, rikedom och makt är skatten, som jag funnit. Min skatt är du, o Jesu god, du offrat har ditt dyra blod, som ock för min skull runnit.
7. Det blodet städse vara skall mitt värn i strid och fara. Mot frestelse och syndafall det mitt beskärm skall vara, den djupa källan till min fröjd, min tröst, när jag av sorg är böjd, min hugnad under färden, min svalka, när min törst är het, min tillflykt i min ensamhet, när allt jag mist i världen.
8. Vad skadar mig den bittra död? Den blott min vinning bliver. Försmäktar jag i solens glöd, ditt kors mig skugga giver. När oro i min ande bor, när tron bli svag och bävan stor, du skingrar tvivlets tankar, och när på världens vreda hav min farkost hotar gå i kvav, är du mitt fasta ankar.
9. När jordelivet är förbi och för Guds tron jag träder, då skall ditt blod den purpur bli, vari min själ sig kläder. Därmed jag kan för Gud bestå och in i Faderns rike gå, och där i högtidsfröjden, när Lammet viges vid sin brud, jag bär min krona och min skrud till evig tid i höjden.
Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år), Carl David af Wirsén 1889 (49 år), Johan Alfred Eklund 1910 (46 år) Musik: Strassburg 1525
