Var man må nu väl glädja sig

1. Var man må nu väl glädja sig!
Här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd som rådde i min håg
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin´ ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Fastän jag var av synder full
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6. För mig sitt liv, sitt dyra blod,
han ville icke spara,
att för den dom, mig förestod,
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände,
och i mitt bröst Hugsvalaren
den helge Ande sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Vem kan oss nu fördärva?

Text: Martin Luther 1523 (40 år), Olaus Petri 1536 (43 år), Olof Forssell 1816, ngt bearb.
Musik: Från Nürnberg 1624