1. Jag är så glad på julens kväll,
för Jesus till oss kom.
Då lyste stjärnan som en sol
och änglar sjöng sin sång.
2. Han föddes där i Betlehem,
han är en kung så stor,
som kom från himlens höga slott
till jorden där vi bor.
3. Nu bor han högt i himlens land,
han är Guds egen Son,
men alltid minns han sina små
och hör oss hemifrån.
4. Jag är så glad på julens kväll,
då sjunger vi hans pris,
då öppnar han för alla små
sin himmels paradis.
5. Då tänder mamma varma ljus
i varje liten vrå,
så lyste stjärnan, säger hon,
i världens mörker då.
6. Hon säger att den lyser än
och aldrig slocknar ut,
och om den skiner på min väg,
då kommer jag till Gud.
7. Hon säger att Guds änglakör,
den sjunger än idag
om frid och fred här på vår jord
och om Guds välbehag.
8. Och jag vill också sjunga så,
då blir nog Jesus glad!
Han gjorde mej till barn åt Gud
en gång i dopets bad.
9. Jag älskar julens ljusa kväll
och Jesus, Frälsaren!
Jag vet att Jesus älskar mej
och är min bäste vän.
Text: Marie Wexelsen 1859 (27 år), sv. övers. A.H. 2015
Musik: Peder Knudsen 1859 (40 år)
P Knudsen:
1. Den som hos Gud ska stå
i högtidskläder
vill djärvt mot målet gå
- kom, vind och väder! -
vill ej av motgång mer
sej låta helt slås ner,
nej, som en förmån ser
att vara pilgrim.
2. Vem som än hotar med
faror och hunger
stör mest sin egen fred:
pilgrimen sjunger,
slår inte till reträtt,
ej räds för ormens ätt,
nej, fröjdas åt sin rätt
att vara pilgrim.
3. Gud, som sänt Anden ut
att i oss brinna,
ger hoppet att till slut
himmelen vinna.
Den som har denna skatt
ej fruktar hån och skratt,
nej, önskar dag och natt
att vara pilgrim.
Text: John Bunyan 1684 (56 år), sv. övers. A.H. 11/11 2015
Musik: Trad. engelsk ("Monks gate"), arr. R V Williams 1904
1. Det var nittionio gömda väl
i Guds trygga fårahus,
men ett gick bort, nästan frös ihjäl
långt bort ifrån liv och ljus,
långt borta i marken vild och hård,
//: långt bort ifrån herdens milda vård ://
2. "Du har nittionio hemma här,
Herre, är det inte nog?"
"Nej detta får", sade herden kär,
"långt bort ut i öknen drog,
och vore än vägen brant och svår,
//: jag söker i öknen upp mitt får" ://
3. Men hur djup var den flod, där Herren gick,
och hur mörk den natten var,
då vilsna fåret han återfick,
ej någon förnummit har.
Dess rop mitt i öknen hörde han
//: och sargat och döende han det fann ://
4. "Hur blev vägen färgad så röd av blod
uppåt bergen, Herre kär?"
"Det göts av herden, som sökte god
ett får som gått vilse där."
"Hur sargades då din hand, så säg?"
//: "Av törnena vid den mörka väg." ://
5. Och från berg och från dal mot himlens höjd
nu ett rop av jubel går:
"Här måste firas med lust och fröjd,
jag fann ju mitt vilsna får!"
Och änglarnas sång ger återljud:
//: "O fröjdas - en själ är förd till Gud!" ://
Text: Elizabeth Cecilia Douglas Clephane 1867 (37 år)
Musik: Ira David Sankey 1874 (34 år)
I D Sankey:
1. Se, nu stiger solen ur havets famn,
luft och böljor blossar i glöd och brand.
Vilket saligt jubel där allt var tyst,
sedan ljuset landat och världen kysst!
2. Jag vill andas luften i fulla drag,
sjunga Gud en sång för den ljusa dag,
tacka för en morgon med liv och glöd,
att mej dagen gläder, trots synd och död,
3. tacka Gud som just när hans sol gick opp,
lät mej känna morgon i själ och kropp,
så att mörkret rymde med hjärtats ve
och jag kunde be: låt din vilja ske!
4. Ja, jag vill få omfamna dej, min dag,
värma mej vid dej, vid Guds välbehag,
kalla dej vid namn, vid allt gott jag vet,
mor och syster, älskade, hör du det?
5. Ljusets vågor visar i himlen in,
varifrån jag nås av en morgonvind,
just som om av ljuset den andats ut,
o du milde Skapare, Far och Gud!
6. En gång ska jag segla på nattmörkt hav,
sakta stäva fram mot min svarta grav.
Livets Gud mej skyddar, jag är hans barn,
milt hans hand mej löser från dödens garn.
7. Se, då stiger sol upp ur hav på nytt,
alla dödens skuggor för evigt flytt!
Vilket segerjubel med liv och lust:
ljuset lyser evigt på himlens kust!
Text: Jakob Knudsen 1891 (33 år), sv. övers. A.H.
Musik: Oluf Ring 1915 (31 år)
O Ring:
1. Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går!
2. Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.
3. Ser jag på mej, jag måste frukta döden,
för dödens udd jag i mitt hjärta bär.
Ser jag på dej befrias jag ur nöden,
för i din död mej segern given är.
4. O Jesus, öppna du mitt inre öga
att jag på dej i liv och död kan se,
att jag en gång i himlars himmel höga
får evigt se ditt klara ansikte!
Text och musik sign. E.G.O. 1876, bearb. A.H. 2014
