Aftonsolen sjunker bakom bergen

1. Aftonsolen sjunker bakom bergen,
hälsar oss farväl så skön och blid.
Över nejden strör hon purpurfärgen,
i naturen råder stilla frid.
Sakta vattnets vågor slår mot stranden,
rodnande i guld står aftonskyn,
ljuset bryter sej vid himlaranden,
vilken färgprakt, vilken härlig syn!

2. Allt är tyst, blott där i gröna lunden
fågelskaran sista drillen slår,
och nu i den stilla aftonstunden
allt i frid till ro och vila går.
Nattens stjärnor snart på fästet blinkar,
vittnande om högre världars ljus,
skönt de tindrar och förtroligt vinkar,
som en hälsning från vår Faders hus.

3. För den dag som nu har gått till ända,
o min frälsnings Gud, jag tackar dej.
Allt du låtit till mitt bästa vända,
hjälpt och tröstat och bevarat mej.
Som en fader ljuvligt sej förbarmar
över sina barn, så har ock du
burit mej på hulda fadersarmar
och ej tröttnat på ditt barn ännu.

4. Låt mej nu i natt, o Gud, få vila
skyddad av din faderliga makt.
Bjud din ängel till mitt läger ila
att omkring mej hålla trogen vakt.
Frid jag finner ej i hela världen,
endast, Gud, i dej min själ har ro.
Led mej, gode Herde, väl på färden,
tills jag får uti ditt rike bo.