Självspelande koralbok till minne av Johan Dillner (1785-1862), som för ökad koralkännedom startade kyrkokör samt spred ensträngat "Psalmodikon" med noter i sifferskrift. För att se bloggarkivet, klicka på pilarna till vänster om årtal resp. månad (ej på själva årtalet/månaden). Register finns längst ner. Ev. rättelser och andra synpunkter skickas till andreas.g.holmberg@gmail.com
1. Din godhet vill vi lova, o Herre Jesus kär, vårt hjärta är den gåva som du av oss begär. O må det skänka sig nu i ditt blod helt renat och genom tron förenat //: för evig tid med dig :// 2. Oss kan ej vederfaras en större nåd och tröst, än att oss uppenbaras, att du oss återlöst. Ditt blod som för oss rann har helgat denna dagen. Du, undergiven lagen, //: förlossning för oss fann :// 3. Fördenskull är dig givet ett namn, som härligt är, som salighet och livet allena innebär; ty Jesus kallas du. O Jesus, må du bliva vår Jesus och oss giva //: allt vad vi ber om nu :// 4. Dig Fadern velat skänka åt oss till Frälsare, o må vi det betänka och alltid låta se vårt hjärtas tacksamhet, som vi därmed bevisar att vi din kärlek prisar //: med sann barmhärtighet :// 5. Du nådigt velat frälsa vår syndinsnärjda själ, oss givit liv och hälsa, bevakat allas väl, att vi, av ditt behag, förskonade från våda med glädje nu kan skåda //: och fira denna dag :// 6. Vår första gärning denna må alltså bli i år att andaktsfullt bekänna ditt namn, som allt förmår, och glada samlas här, där oss ditt ord förkunnas, där oss den friden unnas, //: som trygg och evig är :// 7. Förnya du vårt sinne i detta nya år. Giv att vi oss påminner hur tiden snart förgår. Ja, lär oss tänka så, att vi vårt hjärta vänder till det som ej har ände //: men evigt skall bestå :// 8. Så låt oss våra dagar framleva här i ro, att vi, som dig behagar, i kärlek, hopp och tro må vandra livets stig. Ja, Herre, oss förläna att vi dig rätt må tjäna //: och så få ro hos dig ://
TANKAR OM GUDS FÖRSYN 1. Förblindade värld, vart rasar din färd? Ni villsamma fält, ni brusande strömmar, vem har er så ställt? Skall folk och natur gå fritt utan tömmar, som vildaste djur?
2. Här vissnar en ros, när nässlan därhos blir yvig till mods; här laddas den rika med gods uppå gods: den fattiga ser sin föda bortvika, och mister än mer.
3. Men mest gör mig ont, att dygd ej blir skont, det himmelska barn av olyckor bliver nedtrampat i skarn, när fräckaste last till heder uppkliver och håller sig fast.
4. Jag intet förstår: försynen begår så skenbara fel. Skall världen sig välva på lycka och spel? Månn´ himlarna här har skapat sig själva och själva sig bär?
5. Så talar min harm mot Allmaktens arm; så ivras mitt mod, i blindhet och yra, med kött och med blod; det önskade få all världen bestyra, en dag eller två.
6. Men Eviga Lag, som finner mig svag, förlåt mig mitt knot: vad skulle jag råda din vishet emot? Ack, hade jag nåd att en gång få skåda ditt hemliga råd!
7. Förnöjd med min lott, jag anser för gott vad Himmelen gör, jag står och jag sviktar, jag lever och dör i Skaparens hand, som räknar och siktar den ringaste sand.
8. Så bär dig då till, du värld, som du vill, låt ondskan gå fram i prunkande kläder, låt ära bli skam, låt fänad bli folk, låt samvet bli väder och tungan dess tolk.
9. Uppstudsa din prakt mot Skaparens makt, slå dygderna ned, låt lasterna bära sin purpur i fred; jag vet dock förut, att allt till Hans ära skall lända till slut.
10. Mig inte ett hår av huvudet går, mig ingen förtret i hemlighet vankar, som Han icke vet: Han öppnar mitt bröst, Han ser mina tankar, min ängslan och tröst.
11. Min lycka han såg, då jag ännu låg i mörkheten kvar, mitt urverk han ställde, mitt bröd han mig skar. O, skulle då du, Allsvåldige hjälte, förgäta mig nu?
12. Så skall då allt mitt från sorg bliva fritt. Förnöjd med Guds råd jag aldrig skall skilja hans tuktan från nåd: Mitt hus har jag byggt på Skaparens vilja. Där sover jag tryggt. Text: Olov von Dalin, ngt bearb. och förkortad A.H. 2011.
1. Det vida, villa hav nu synes milt och blitt, men strax av stormen vrett, av fräsand´ fradgan vitt, dess vågor brusa grymt, dess buller skräckligt hörs, en farkost rivs och drivs och snart av leden förs. 2. På världens öppna hav har oss vårt öde satt. Vi vankom av och till, vi ömsom dag med natt. Vind, motvind, lugn och storm tillskiftes finnom vi, mång´ dödlig farlighet vi blinde svävom i. 3. Ja, säll den eftergår den rätta segelnål, den sanna stjärnans ljus till det utvalda mål. Fast havsens böljor blå anfäkta bord och stam, han efter faran får dock sist en önsklig hamn.
1. Jesus, det eneste, helligste, reneste navn som på menneskelepper er lagt! Fylde av herlighet, fylde av kjærlighet, fylde av nåde og sannhet og makt!
2. Motganger møter meg - aldri du støter meg bort fra din hellige, mektige favn. Mennesker glemmer meg, Herre, du gjemmer meg fast ved ditt hjerte og nevner mitt navn.
3. Herre, du høre meg, Herre, du føre meg hvordan og hvorhen det tjener meg best! Gi meg å bøye meg, lær meg å føye meg etter din vilje mens her jag er gjest!
4. Du er den eneste, helligste, reneste, gi meg ditt rene og hellige sinn! Frels meg av snarene, fri meg fra farene, ta meg til sist i din herlighet inn!
Text: Olav Theodor Moe 1904 (41 år) Musik: Caroline Volla Sørlie 1910 ca (41 år), arr. Eivind Alnaes (1872-1932)
1. Jag har en vän som älskar mej så högt att han lät offra sej i korsets död på Golgata. Mitt hjärta, sjung halleluja! Halleluja, jag har en vän som leder mej till himmelen. Han hela vägen med mej går och av hans hand jag kronan får. 2. Jag har en vän, en mäktig vän, som har sin tron i himmelen. Han råder över alla land, på höjd, i dal, på sjö och strand. Halleluja, jag har en vän... 3. Men denne vän så hög och stor, han även i mitt hjärta bor och fyller det med salig fröjd, så jag kan sjunga glad och nöjd: Halleluja, jag har en vän... 4. Vad gör det då att jag är svag och ofta mörk min prövningsdag? Så länge Jesus är min vän, jag lycklig är och sjunger än: Halleluja, jag har en vän... 5. Min bror, min syster, stäm nu in, för denne vän är också din. Om du ej är så from du vill, hans nåd för dej dock räcker till! Halleluja, jag har en vän... Text: Nils Frykman 1895 (53 år), ngt bearb. Musik: N Frykman 1895
