I hoppet sig min frälsta själ förnöjer

1. I hoppet sig min frälsta själ
förnöjer,
i tron jag till ett evigt väl
mig höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mig livet skänker.

2. Med honom salighetens stig
jag funnit,
och himlaarvet han åt mig
har vunnit.
När jag insomnar
han mig omfamnar,
och på hans armar jag i himlen hamnar.

3. Som fågelen vid ljusan dag
sig gläder,
så glad i ljusets rike jag
inträder.
Vid änglasången
och harpoklangen
jag skådar evighetens dag uppgången.

4. Och högre, klarare än gull,
än solen,
min själ skall skina ärofull
för stolen.
Den gode Guden
iklär mig skruden,
som själv han lovat åt den kära bruden.

5. En evig, oförgänglig fröjd
det bliver,
som fridens Gud i himlens höjd
mig giver,
där Jesu vänner
med palm i händer
lovsjunga Lammet, som de sina känner.

6. Ack, att jag dit ur sorg och strid
må komma,
där Gud församlar i sin frid
de fromma!
Min Jesus vände
snart mitt elände
i fröjd och salighet förutan ände.

7. Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst, när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Text: Elle Andersdatter 1639, Olaus Forsselius 1668, Johan Olof Wallin 1819 (40 år)
Musik: Svensk variant av tysk folkmelodi. Jfr nr 487 i Haeffners koralbok från 1820 och nr 411 i Vallerius´ koralbok från 1697